Riktigt dålig dag

Vet inte om det är sonens sjukdom eller läkarbesöket med honom igår som tagi knäcken på mig, men idag är det riktigt, riktigt dåligt. Helt slut, ont i huvudet och så ett härligt illamående på det (trots medicin). Så här nära att kräkas utan provokation har jag inte varit på mycket länge... Blä för idag!

Dagens siffror och veckans hälsorapport

Dagens datum är 2007-12-28
Du har gått 147 fulla dagar (av 280).

Du är i andra trimestern (av tre)
Du är i 5:e månaden (av 9 - kalendermånader)
Du är i 6:e gravmånaden (av 10 - lunarmånader)
Du är i 21:e veckan (av 40)
Du är i v21+0 (av 40+0)

Vikt 66.0 kilo (+ 0.6 kilo sen förra veckan)

Hälsorapport:
Förkylningen har äntligen gett med sig, men nu har sonen blivit sjuk istället, vilket gör att alla är ganska trötta (och irriterade) här. Jag mår ganska illa till och från, men har inte kräkts. En fördel med förkylningen är att viruset verkar ha decimerat svamparna rejält - nu ska jag gå in med Diflucan och se om jag kanske kan bli av med dom. Rygg och fogar gör ont till och från, speciellt att bära sonen och gå upp/ner för trappan är dåligt. Idag verkar det dessutom bli en migrändag, känner hur huvudvärken är på ingång...

Pirrande svanskota

Betyder det att jag sitter för mycket på min stora bak? Dags att röra sig mer än bara upp och ner för trappan kanske? Synd bara att ryggen och fogarna protesterar, det får väl bli en myrstegsprommenad runt huset.

Jobbigt igen

Träffade mina vänner idag, som jag berättat om förut (här och här), och nu är det ju rätt uppenbart att jag är gravid om jag säger så... De vet ju om det, men på något vis hade det varit lättare om det inte synts så mycket, för mig i allafall... jag kände mig bara som en big fat påminnelse om vad de inte har eller kan få. Inte blev det bättre av att deras sista IVF misslyckades för två veckor sen och frun mår (så klart) så fruktansvärt dåligt över det. ("Första veckan ville jag bara dö..." Vad svarar man på det?)

På vägen hem i bilen mådde jag så himla dåligt - det som dom önskar mest här i världen har jag fått, och jag har inte ens vett att kunna glädjas över det. Varför var det jag och inte hon som blev gravid den här gången? Åh, om jag hade kunnat, då hade jag gett den här graviditeten till henne, utan att blinka, men det går ju inte. Inget kan jag göra för att underlätta för dom, och inget kan de göra för att underlätta för mig... Fast det sista är inte riktigt sant - att höra om deras situation gör mig mer ödmjuk och påminner mig om att varje barn faktiskt är en gåva. Ändå gör samvetet ont idag.

Jobbigt med jul

Känner att jag inte alls orkat med idag, att det mesta bara varit jobbigt, och att jag helst legat hemma i min soffa. Men en dag som idag spelar det inte så stor roll vad jag vill, utan det gäller ju att göra det bästa för barnen så klart, vilket jag tror att vi lyckades bra med ("den bästa julafton någonsinn" enligt dottern i allafall :).

Och i morgon ska vi på't igen...

Bästa julklappen?

I morgon ska de blivande storasyskonen få veta att det bor en bebis i min mage, och jag är spänd på reaktionerna (ja, kanske inte sonens då, han är för liten för att förstå). Kommer det att bli årets julklapp?

Återkommer med rapport.

Nu har de fått veta, sonen reagerade så klart inte alls och dottern blev först alldeles stum och sen blev hon så rörd att hon nästan började gråta. Nu frågar hon titt som tätt hur bebisen mår, om det är en pojke eller flicka osv.

Nej, nu är det dax att fira jul! :)

GOD JUL önskar jag alla er som följt mig så här långt och peppat och stöttat mig - ni är guld värda!

Vilken dålig dag det blev

Den började väl okej, förutom att sonen var vaken inatt p g a förkylning, men efter lite alvedon somnade han om och sov till 9!! Förmiddagen var OK, vi turades om att bära/sitta med sonen i soffan, men sen... sen skulle dottern och maken iväg och hämta julgran. Tio minuter efter att de åkt bajsar så klart sonen (jag lovar, han har ett sjätte sinne, för det slår ALDRIG fel; de få gånger jag är ensam med honom och maken inte kan komma hem, då bajsar han). Inte mycket att göra, bara att byta bredvid toaletten och varva bajstorkandet med att kräkas.

Efter det var det bara utför skulle man kunna säga... Tur i oturen att sonen var dålig så att han bara låg i min famn hela tiden, även om det var jobbigt nog när jag mådde skit. När maken kommit hem passade jag på att sova en stund, och efter det måste jag ha vaknat på fel sida, för nu är jag på så jävla pissigt humör så det finns inte (riktigt PMS-humör faktiskt). Önskar bara att alla ville gå och lägga sig så att jag fick pula i fred i köket, men det lär inte hända än på en stund. Suck!

Dagens siffror och veckans hälsorapport

Dagens datum är 2007-12-21
Du har gått 140 fulla dagar (av 280).

Du är i andra trimestern (av tre)
Du är i 5:e månaden (av 9 - kalendermånader)
Du är i 5:e gravmånaden (av 10 - lunarmånader)
Du är i 20:e veckan (av 40)
Du är i v20+0 (av 40+0)

Vikt 65.4 kilo (+/-0 sen förra veckan)

Hälsorapport:
Förkylningen sitter fortfarande i - mitt immunförsvar måste verkligen vara i botten, men det är väl inte helt oväntat när man kombinerar steroider och graviditet... Migränen har hälsat på igen, även ett par kräkor. Ett par lite bättre dagar har det i allafall varit, trots förkylningen, vilket känns bra så att det blir något julpysslat i huset!
Nu är 20 hela veckor gjorda - behöver jag säga att det känns skönt?

Migrändag

Idag slog migränen till igen, som en blixt från klar himmel skulle jag vilja skriva, men det kanske inte var så konstigt med tanke på att jag drog iväg med bussen till Apoteket idag... Nå ja, nu börjar det i allafall släppa, men det är en plåga med högljudda barn när allt man vill är att ha tyst och lugnt omkring sig.

Så vansinnigt trött

Om jag inte hade vetat bättre hade jag trott att Hb:t hade dykt ner under 100, för ungefär så slut känner jag mig. Det var ju 132 för tio dagar sen, inte kan det väl ha rasat så mycket så fort? Håller det i sig får jag väl åka och ta nya prover, för så här trött ska man väl inte behöva vara? I och för sig har jag fortfarande förkylningen i kroppen (när tänker den gå över skulle jag bra gärna vilja veta?). Man ska väl inte bli tröttare ju längre tiden går, utan piggare och friskare trodde jag.

En eloge till maken

Jag måste ändå passa på att berömma maken lite, för trots allt så går han upp med två barn varje morgon, gör dom i ordning och kör dom till dagis. (Förra veckan körde han dessutom två vändor till dagis, eftersom dottern skulle dit tidigare.) Jag vet inte om jag hade klarat det så bra?

Återfall

Nu är jag och maken i princip tillbaka i samma mönster som förut - bråk och gnabb mest hela tiden. Han är trött för att sonen sover dåligt, jag är trött för att jag sover dåligt (p g a förkylning och fogar/ligament som gör ont), och när båda är trötta då smäller det allt som oftast.

Idag lämnade han dottern hemma när han tog sonen till dagis (inskolning), d v s jag var tvungen att gå upp och ge en utsvulten 5-åring frukost, vilket resulterade i att jag kräktes. Jag föreslog redan i fredags att hon också skulle vara på dagis idag (fram till nu har maken varit f-ledig på måndagar och dottern hemma från dagis), men nej, hon skulle vara hemma... Om det nu är jag som får ta hand om henne, borde det inte vara jag som får välja ifall hon ska vara på dagis eller ej?

Pratat med läkaren

Resultatet blev tre nya recept, sjukskrivning till sista januari och en hel del stöttning. (Konstigt att det är från min tarmläkare jag får det, och inte från specialistmödrarvården...) Proverna från 7/12 såg bra ut, det var bara zinken som hade sjunkit lite. Hb höll sig på 132 - skönt, då slipper jag i allafall järntabletter ett tag till.

Nu är det gjort

Det jobbiga samtalet är ringt, och det blev precis så olustigt och jobbigt som jag hade trott. (Och då gjorde jag det ändå lätt för mig genom att ringa till mannen - som inte tar det lika hårt som frun...) Jag försökte på en och samma gång urskulda mig, säga att det inte var planerat och förklara hur dåligt jag mår - ni kan ju tänka er hur bra det blev? Jag fick i allafall ur mig att jag till 100% förstår om de inte kan/orkar vara glada för våran skull, och att jag inte alls tar illa upp över det. Samtalet blev ganska haltande, men vi bytte ganska snart samtalsämne och pratade om "ofarliga" saker istället.

Nu går jag och mår dåligt över att jag var tvungen att göra dom ledsna, även fast jag vet att det är fel att tänka så, att jag inte tagit något barn från dom (alltså, det hade ju inte blivit gravida om jag nu inte blivit det), men ändå... jag önskar att jag inte behövt såra dom så. Det känns, för jag vet hur det känns för dom. Det var inte så länge sen jag avskydde alla besked om gravidititer, alla magar i vädret, alla lyckliga människor som bara ynglade av sig hur som helst. Och nu sitter jag här, i andra lägret så att säga, och mår inte bra.

Återstår "bara" att berätta för il Professore, det blir nog också spännande...

Dagens siffror och veckans hälsorapport

Dagens datum är 2007-12-14
Du har gått 133 fulla dagar (av 280).

Du är i andra trimestern (av tre)
Du är i 5:e månaden (av 9 - kalendermånader)
Du är i 5:e gravmånaden (av 10 - lunarmånader)
Du är i 19:e veckan (av 40)
Du är i v19+0 (av 40+0)

Vikt 65.4 kilo (+ 1.0 kilo sen förra veckan - var ska det här sluta??)

Hälsorapport:
Förkylning och illamående är ingen bra kombo, och veckan har mest gått åt till att försöka låta bli att snorkräkas. Fogarna spökar på, men eftersom jag rör mig så lite störs jag inte så mycket av dom. Psykiskt mår jag lite bättre, grubblar inte lika mycket utan har nog accepterat situationen (eller så förtränger jag vad jag egentligen känner?).

Tjyven ger sig till känna

Vet inte om det var ultraljudet som gjorde det, eller om Tjyven vuxit till sig och blivit starkare, för nu känner jag små sparkar och buffar varje dag. Fast när jag tänker efter så beror det nog på att jag inte drogar ner Tjyven lika mycket längre (har glömt ta Postafen pga förkylningen de senaste dagarna, vilket förklarar varför jag kräkts mer) - om jag blir en zoombie vad ska då inte det lilla livet bli?

Nu har jag läst på lite, och det är just i de här veckorna som man brukar börja känna bebisen ordentligt. På engelska pratar man om "quickening", vilket jag tycker är ett bra ord att beskriva det hela.

Dåliga kombinationer

1. Rethosta, gummisnoddssnor, extrema kräkreflexer och gravid illamående. (Utan att gå in på detaljer så är det ingen lyckad kombination... Någon som vet ifall det finns någon hostdämpande medicin utan noskapin som man kan ta när man är gravid?)
2. Massor av hosta och onda ligament i magen. (Fagerlund vad ont det gör att hosta...)
   

Nyttigt med en paus

Sen maken kom hem med barnen i söndags har vi inte bråkat en enda gång, inte ens varit lite irriterade på varandra (något som snarare varit regel än undantag de senaste månaderna). Så det var nog välbehövligt för båda två att få vara ifrån varandra, få tänka på annat och liksom rensa luften utan att bråka.

(Kanske ska tillägga att jag aldrig varit direkt orolig för vårt förhållande, men det är jädrigt slitsamt och jobbigt att bråka och vara irriterad hela tiden.)

Mera tarmstrul

Nu på kvällen rasade magen, igen, och jag har faktiskt inte en aning om varför... Har inte ätit något som jag vet är dåligt, inte slarvat med medicinen, inte gjort något annorlunda. Okej, jag är genomförkyld, men det brukar snarare göra det bättre, inte sämre. Kanske är det så att min blodvolym ökat så mycket nu att jag behöver äta mer kortison för att hålla samma dos (utspädningen är större nu)? Har telefontid med min läkare på måndag som tur är, ökar på med 5 mg per dag och hoppas det räcker...

Åh vad GOTT!

Åt just en varmis (en sån där man gör i mackjärnet) med ost, kalkonskinka och oregano och det var sååååååå god. Det är inte ofta nu för tiden som något jag stoppar i munnen smakar så bra, i allfall inget som är hyfsta nyttigt (jo, jämfört med t ex wienerbröd är en varmis nyttig, så det så!). Om inte rostbrödet tagit slut hade jag kunnat äta tre, fyra till, men nu blev det bara en... i allafall till maken kommer tillbaka från affären. ;)

Något positivt

Det går mycket bättre att tvätta håret nu - jag kräks inte alls och hulkar bara ett par tre gånger under hela tiden - inte illa va?! :) Framför allt är det skönt att inte behöva gå runt med superflottigt hår hela tiden.

Tarmjävel

Tydligen var det inte så bra att äta ens en liten pommes från McD till lunchen (surpirse surprise) för nu gör magen ont och jag väntar bara på den stora bajsexplosionen. ;-/ Tror faktiskt jag föredrar att kräkas framför det här...

Eller var det kanske kombinationen pommes och wienerbröd som inte var så bra...? Synd, för det var himla gott med wienerbröd, men det var väl för fett helt enkelt.

UL avklarat

Allt såg bra ut, men det tog ett bra tag efter som h*n inte ville visa upp sitt hjärta först så BM fick böka runt en lång stund innan h*n vände på sig så hon kunde se allt ordentligt.
Blev glatt överraskad när vi började diskutera det här med osäkerheten när man bestämmer BF med UL - hon var väl medveten om att det kunde diffa på upp till två veckor och tyckte att det är var en väldigt bra idé att bara ändra BF om det skiljer sig med än 10 dagar från sista mens-datumet (vilket de infört i vissa landsting). Vi var rörande överrens om att allt för mycket fokus läggs på UL-datumet, som att det skulle vara en sanning att bebisen kommer då.
Jag vet inte om det känns verkligare nu än innan, kan fortfarande inte riktigt fatta att det bor en bebis i min mage. När jag låg där på britsen kändes det bara overkligt att det var jag och maken som satt i det där rummet igen och stirrade på den lilla räkan på skärmen. Nu känns det som att det hände någon annan och inte mig. Tittar på bilderna då och då för att påminna och övertyga mig själv om att det är sant, men det lär ta ett tag till innan det sjunker in.

Och här är då bildbeviset på att det bor någon i min mage - håll till godo, de första bilderna på Tjyven!

En liten Alien ligger och vinkar till oss

Från sidan, med händerna i full gard

Närbild på lilla ansiktet.

Läkarbesök

Innan ultraljudet hann jag också med ett snabbt besök hos specMVC-läkaren och en provtagning. Fick träffa en kvinlig läkare som gick igenom allt i en blixtrande fart, och det var väl egentligen inget konstigt. Fick äntligen Diflucan utskrivet mot svamparna, så nu hoppas jag få bukt med dom, och mer Postafen. Hon ordinerade alla mina vanliga prover (dvs de som mag-tarm brukar ta, så nu slipper jag gå en extra gång för att lämna prover till dom, skönt!) plus sköldkörtelprover. Har ingen aning om varför hon tyckte att det behövdes, hon sa bara att det var inte var bra med avvikande värden under en graviditet när jag frågade (jag har aldrig haft det förut, men vill dom kolla så inte mig emot), vilket jag redan visste.
Jag ska inte träffa henne något mer, (det kändes liiite som att inte hon heller förstod varför jag var där... ska man klara sig själv bara för att det är tredje barnet, eller vad är det frågan om?), hon sa inte ens att jag fick höra av mig om något försämrades. Tillväxt-UL ska göras (som vanligt) någon gång efter v. 30, extra viktigt när man äter kortison tydligen...
Helt nöjd är jag inte med besöket, hade varit trevligt med någon som lyssnat lite mer på hur jag mådde och så, och jag kan inte låta bli att tänka att det varit annorlunda om det här var mitt första barn.

Dagens siffror och veckans hälsorapport

Dagens datum är 2007-12-07
Du har gått 126 fulla dagar (av 280).

Du är i andra trimestern (av tre)
Du är i 4:e månaden (av 9 - kalendermånader)
Du är i 5:e gravmånaden (av 10 - lunarmånader)
Du är i 18:e veckan (av 40)
Du är i v18+0 (av 40+0)

Vikt 64.4 kilo (+1.0 kilo sen förra veckan)

Migrän och foglossning

Är det månne en flicka den här gången?

(Just dom två symptomen hade jag med dottern men inte med sonen nämligen...)

UL i övermorgon

... och jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Jag vågar nog inte riktigt längta, vågar inte riktigt tro på att allt ska se bra ut. Eller så är det så att jag inte riktigt kommit så långt att jag kan längta och hoppas än, kanske skjuter jag undan det, precis som jag gör med de små fladdren jag känner i magen då och då? På fredag blir det hur som helst verkligt på ett helt annat sätt, då får vi se med våra egna ögon vad det är vi ställt till med! ;)

Så förunderligt tyst och lugnt

Ensam hemma, för första gången på jag vet inte hur länge... nånsin kanske? (Nej, det är inte sant, jag har varit ensam hemma, men det var så länge sen att jag knappt minns det.) Hur som helst njuter jag i fulla drag - bara att få äta frukost i lugnt och ro, utan någon som river och sliter och klättrar på en är helt fantastiskt.
Dessutom är det bra för mig och maken att få vara ifrån varandra lite - har ju gått och nött på varandra i princip konstant sen början av september, och dessutom haft det ganska jobbigt under tiden. Nu äntligen kanske jag kan få ordning på alla tankar som snurrar runt i huvudet?

Du vet att du är gravid när...

... du glömmer vad det är du ska göra under tiden det tar att resa sig från soffan (och när du satt dig igen kommer du naturligtvis på det)
... du sitter och storgråter framför "Sing-a-long" när de sjunger en Lasse Berhagen-låt (du gråter även till reprisen till av ovanstående program)
... ditt hår växer som ogräs - tyvärr gäller det även kroppsbehåringen och utan åtgärd ser du ut som en äkta naturkvinna
... du börjar gråta i affären bara för att det är så jobbigt att handla och att ha så mycket folk omkring sig
... dina smaklökar blir helt vettlösa och div konstiga kombinationer känns otroligt lockande (vad är det t ex för fel på banan med kaviar på?)