BVC

Jag visste att det var något vi glömt, men det ordnade sig ändå för BVC-tantan ringde upp så fort hon fick våra papper. Det var så klart bråttom bråttom att väga lille Tjyven, helst skulle vi komma på stört, men efter att maken förklarat att jag just inte tar mig någonstans och dessutom inte kan vara själv med de stora barnen, gick hon med på att vänta till på fredag med att se om det är plus eller minus på vågen... Känner att jag inte riktigt orkar med någon vikthysteri just nu, men förhoppningsvis har han gått upp bra och hon hittar inget att klaga på.

Två veckor idag!

Han börjar se stor ut, tycker ni inte? Mer som en riktig bebis liksom.

Lite mer vaken är han också, även om det är mest sova och äta som gäller. Nu koppar vi (läs: maken) bara 1-2 ggr per dygn, en gång på kvällen vid 21 och en gång på natten vid 3, resten ammar vi. Sugbehovet har verkligen kommit igång nu, helst skulle han vilja ligga vid bröstet jämt, men det orkar inte den trötta mamman, så operation napptillvänjning har inletts med varierande framgång.

Passerat 3 kilo

Duktiga lilltjyven har idag passerat 3-kilosgränsen (3020 g, nyäten och obajsad, men ändå ;), och alla är såååå nöjda med hur duktigt han äter. Nu ammar han nästan helt, får lite extra i koppen en till två gånger per dag och om bara min huvudvärk ger med sig så orkar jag nog snart ta hela försörjningsbördan. :)

Sista kollen på barnronden idag, helt utan anmärkning, så nu är lilltjyven utskriven; bara mamman kvar mao innan vi får åka hem.

Lilltjyven 1 vecka!!

(Eftersom jag inte orkat dra igång någon ny blog till lillemannen, kommer uppdateringarna om honom att fortsätta dyka upp här ett tag till.)

Nu är han alltså en vecka gammal, redan, fast egentligen skulle han ju ligga och gona sig och växa till sig i magen nu... konstigt att tänka på det där.
Min mjölk har i allafall runnit till, och han ammar var 3e timme (jag orkar inte mer ännu, kommer utöka allt eftersom). Sen koppar vi ersättning däremellan när/om han är hungrig, vilket går väldigt bra (kanske ska tillägga att det är han som är duktig, inte vi...). Idag på morgonen vägde han 2860 g, alltså 40 g över födelsevikten, vilket är helt godkänt. Gulsoten är också på väg bort, värdet hade minskat rejält sen i torsdags, så ingen solning kommer behövas. De senaste två dagarna har han även börjat vara lite mer vaken (först sov han hela tiden), även om det fortfarande märks att han är lite tidigt född.
Nykoppad och insvept i handduk - annars luktar hela lilla bebisen päckel-Nutramigen...
Fortfarande ganska liten och liksom ihopknölad.

Ett par bilder till

Förlossningsberättelse

... kommer här så småningom, men ett litet tips är att inte föda fram barnet innan livmodertappen är helt utplånad/alla kanter är borta...

En liten tjyv är född!

Det blev en Pojke! Född 080412 kl 12:03. Vikt 2820 g, längd 48 cm, huvudomfång 32 cm.

Slut för idag

Nu ger jag upp för idag och går och lägger mig, för här blir ju varken några barn gjorda, eller födda för den delen. ;) Hoppas det blir en hel natts sömn så jag orkar med morgondagens äventyr, vad det än må bli.

Tack för alla uppmuntrande ord och lyckönskningar - det betyder massor för mig. :)

Kladdigt, blött och ganska besvärligt

Nej, det här med vattenavgång utan värkar är faktiskt inget jag rekomenderar, speciellt inte när ongarna inte är fixerade. Jag läcker fostervatten (som är klibbigt och luktar ganska mysko som sagt) så fort jag byter ställning, reser mig, hostar, snyter mig osv. Kör med snygga engångstrosor och sonens Pampers (de har ju plastad baksida och klarar faktiskt en hel del vätska). Var jag än sätter eller lägger mig, måste jag första grunda med plastad frotté och en handduk.

Tror jag ska ställa mig och hoppa nu, så Tjyvens huvud åker ner och täpper till lite.

(Fortfarande inga värkar, bara enstaka starka sammandragningar.)

Har ni hört den förut? ;)

Vi blev, (efter mycket om och men, två UL och en massa annat), hemskickade tillsist. De sammandragningar/värkar jag hade när jag kom in avstannade helt vid 8-tiden, och då var det ju inte så mycket idé att vara kvar där. Fast det var många bud innan det blev beslutat att vi skulle få åka hem; först skulle vi absolut inte få det eftersom det var en tidig vattenavgång med helt rörlig bebis, sen skulle jag bli igångsatt på en gång, sen skulle jag bli inlagd och slutligen då åka hem... Ja ja, inte mig emot, jag är mycket hellre hemma än ligger kvar på sjukhus.

Vi ska in på koll igen kl 8 i morgonbitti, om (och jag skriver OM) inget annat händer innan dess. Själv känner jag mest att det nog kommer bli som med sonen, igångsättning alltså, frågan är bara när de tar beslutet...

Nu ska jag vila lite till och försöka få i mig något att äta, något riktigt flottigt och kolhydratrikt kanske? ;)

Kom på att jag ju måste berätta vad min bror och tillika barnvakten sa inatt när jag ringde till honom: "Är klockan tre och du ringer til mig???" (sagt med stort tvivel i rösten, som att jag var dum i huvudet typ) Det är inte lätt att bli väckt mitt i natten alla gånger! :D När han väl vaknat till var det inga problem, och nyss ringde han från sin Finlands kryssning, bara för att kolla hur det går.

Vattnet har gått!!

Vaknade vid 3 av den klassiska "hjälp, jag kissar på mig"-känslan, men det var så klart fel. (För er som inte vet så är det oooomöjligt att knipa av vattnet, det liksom bara rinner ändå! ;) Det blev ett fint spår från sovrummet till toaletten kan jag säga...

Har pratat med förlossningen, och efter som Tjyven ff är rörlig så måste jag ligga så stilla som möjligt (först var det tal om ambulans!) och komma in på kontroll så klart. Maken är och hämtar barnvakten och jag ligger här och försöker förbereda mig. Förmodligen blir det väl som med sonen; igångsättning för att inget händer, så bered er på ett par dygns väntan. (Aj, var det där en värk förresten?)

Återkommer så fort jag kan.

P.s Fostervatten luktar som gammal sperma, det hade jag glömt...

De tar i nu...

... sammandragningarna alltså. Inte så att det gör ont, men de kraftiga och sitter i en minut eller mer. Tycker det känns bra att livmodern ligger i hårdträning; då kanske förlossningen går lekande lätt sen? Enda nackdelen är att man blir himla kissnödig så fort det börjar trycka på, så det blir många turer till toan.

Jag fick en milkshake!

Snälla maken svängde förbi hambugerhaket på vägen hem, och det var faktiskt jätte gott (och bra för halsbrännan). Kan man leva på det till förlossningen tro?

Aptitlös hunger

Är konstant hungrig, men inte sugen på något - hur gör man då? Det enda jag skulle kunna tänka mig är en milkshake från något hamburgerhak, men det blir man ju inte mätt på...

Gulp!

Tänk om det bara är två veckor kvar till Tjyven är här!! (Sonen föddes i v. 37+4...) Hjälp, jag är nog inte redo än, även om jag längtar efter att må bra igen.

Precis som Pernilla skriver så löser det sig säkert när Tjyven väl är här, trots att det just nu känns väldigt avlägset. Det är konstigt det där, att när bebisarna väl är här så känns det som att de alltid funnits på något konstigt sätt.

Hickdag

Ja, inte jag, utan Tjyven verkar ha en sån där riktigt hickdag idag. Vaknade i morse av att h*n hickade, och nu tror jag h*n är inne på tredje eller fjärde vändan idag. Ser ju rätt lustigt ut när hela magen hoppar av dom små hickningarna, även om det inte är helt bekvämt för mig...

Började fundera och kom fram till att jag nog inte kände sonen hicka i magen mer än någon enstaka gång kanske, och inte har han haft hicka många gånger sen han kom ut heller. Storasyster däremot, hon hickade i magen, och hickar ganska ofta nu med. Dessutom var hon otroligt lättrapad när hon var bebis, vilket sonen inte var, och hon hade aldrig ont i magen, vilket han ofta hade. Så, kanske är det bra med en hickbebis trots allt? Jag väljer nog att tro det! :)

Järn igen

Fast idag flöt det inte alls lika bra som förra gången tyvärr... Till att börja med var BM försenad (bara för att jag för en gångs skull var i god tid), och när jag väl fick komma in så var först sprutorna slut, sen handskarna och så var plåstrena borta. Det gick i allafall bra att sätta nål, men sen var det problem med luftbubblor (min gissning är att hon var stressad när hon spädde ut järnen och blandade lite för kraftigt så det blev skummigt), och innan hon fått bort dom hade det gått tio minuter till. Då var hon så pass stressad att hon sprutade lite för fort, vilket gjorde att jag blev alldeles konstig i hela armen (svårt att förklara, men först blev det liksom kallt och sen alldeles stickigt), så då fick vi vänta och vila en stund. Tillslut hade hon i allafall fått i alla fem sprutorna, och det enda som återstod var att lyssna på fosterljuden så att bebis mådde bra. Då funkade inte apparaten - den bara tjöt och det var omöjligt att höra några som helst hjärtljud. Efter lite pillefix med sladdarna så lugnade den i allafall ner sig och hjärtljuden lät bra. Jo, huvudet låg nedåt, det var hon säker på, så jag inbillade mig väl bara att Tjyven hade vänt sig.

På vägen hem fick jag migrän - vet inte om det berodde på järnet eller något annat, får se om det upprepar sig på torsdag när det är dax för nästa dos. Har sovit hela eftermiddagen och nu känns det lite bättre i allafall.

Att inte orka, igen

Sitter här med dåligt samvete för att jag inte har ork som räcker till båda mina barn. Tyvärr blir det så att den stora, den duktiga, hon som förstår vad man säger till henne för stå tillbaka. Den lilla ork jag har per dag äts upp av den lilla, den intensiva, han som pockar på uppmärksamhet förjämnan. Det känns orättvist, för jag vet ju att hon behöver sin mamma lika mycket som han, om än på olika sätt, men det finns inte tillräckligt av mig att ge av just nu.

Önskar så att jag orkade ta med henne på något roligt, något som bara hon och jag kunde njuta av, men det finns inte på kartan just nu (och lär väl inte göra det på åtminstonne några månader till). Hoppas hon inte ser tillbaka på den här tiden som den tråkigaste hittills i sitt liv. (Idag sa hon att hon längtade efter att bebisen ska komma ut så att jag kunde må bra och vara glad igen och inte bara arg och trött... Behöver jag säga att det gjorde ont i hjärtat?)

Rumpnissevarning

Efter gårdagens tarmmassaker så blev det ett himla bökande i magen (hela havet stormar typ) och nu är jag faktiskt lite orolig att Tjyven gjort som sonen och satt sig i säte. Just nu har h*n hickstund, och istället för att det känns nere i magen som det brukar göra, så hickar det under revbenen... Tur att jag ska till BM för att tanka järn i morgon, hon borde ju kunna känna vilken ände som är upp.

Ont ont ont

Tjyvungen har parkerat sitt huvud rakt på min onda tarm och vägrar flytta på sig, trots att jag försökt alla möjliga ligg-, sitt- och ståställningar. Resultatet är att det gör ONT, men envis som jag är vill jag inte ta något smärtstillande för än det blir natt... Maken ser lite lätt stressad ut när jag sitter och kvider, trots att jag förklarat att ongen inte är på väg ut än (även om jag inte skulle tacka nej till det...).

Det blir strejk...

... och jag är den första att ställa mig på barikaderna med Vårdförbundets medlemmar, men jag kan inte hjälpa att känna att det vore skönt om den var över innan jag ska föda barn...

Sa till maken idag att han kanske ska börja läsa på om hemförlossningar, men han verkade inte så sugen konstigt nog?! ;) Som tur är har vi läkare som grannar både till höger och vänster, så i värsta fall får väl dom rycka ut.

Dagens siffror och veckans hälsorapport

Dagens datum är 2008-04-04
Du har gått 245 fulla dagar (av 280).

Du är i tredje trimestern (av tre)
Du är i 8:e månaden (av 9 - kalendermånader)
Du är i 9:e gravmånaden (av 10 - lunarmånader)
Du är i 35:e veckan (av 40)
Du är i v35+0 (av 40+0)

Vikt 68.9 kilo (+0.7 kilo på två veckor)

Hälsorapport:
Hade hoppats att de två järninjektionerna skulle gjort mig piggare, men jag tycker nog att jag känner mig ungefär lika trött och orkeslös som innan... Tungt och trångt är det i magen (ongen vägrar ju fixerar sig, utan ligger högt och lite härs och tvärs), och halsbrännan gör sig påmind i stort sett hela dagarna. Svamparna (och kanske något annat?) gör att jag mår fashionabelt illamående mest hela tiden. Aptiten är för det mesta obefintligt, men när den väl slår till passar jag på att äta något gott (även om portionerna är minimala).

En liten Emil är född!!

Stoooort grattis till Pernilla som födde sin andra son i natt. Väntar med spänning på att få höra detaljerna, när ni kommit hem och landat lite förstås!

Järnsprutan avklarad

Det gick överförväntan faktiskt; hon använde "förlägningssladd", så det kändes inte när hon höll på att byta sprutor och grejja, men det tog en väldig tid eftersom det ska ges lagom långsamt. Hade jag fått välja hade jag valt dropp, men det här funkar också.

Hon passade även på att ta BT, SF och lyssnade på fosterljuden. BT var högt för att vara mig, 125/90 (jag brukar ligga runt 100 i övertryck normalt), men det tyckte hon inte var något att oroa sig för, så då får man väl hoppas att det är så. Hann även läsa min journal (dvs journalanteckningarna hon och de på specen gjort) och hittade ett par fel som jag påpekade. Skulle FK vilja kolla upp min sjukskrivning t ex så är det ju faktiskt rätt viktigt att det som står där stämmer tycker jag dårå!

Jobbig natt

Fy farao vad jag hade ONT i natt, kunde inte sova på tre timmar för att det kändes som att någon skar med en kniv i magen på mig. Tog ett tag innan jag insåg att det var den inflammerade biten av tarm som gjorde ont, speciellt när jag fick sammandragningar. Var uppe och försökte få Tjyven att ändra läge i magen, men det hjälpte inte - antar att det börjar bli ganska trångt om saligheten där inne nu, och att jag får stå ut med att det gör ont. Tog till slut en halv Alvedon Forte och då kunde jag äntligen sova igen.

Sånna där förbjudna tankar igen

Vaknade i natt och kunde inte somna om. Tankarna malde i huvudet, tankarna som hållit sig borta ett tag, men nu var de tillbaka med besked. Tankar som att vi har det så bra nu; jag är så fullständigt nöjd med mina två barn, tycker det är så skönt att sonen börjar bli lite större och mer självgående. Jag vill inte ha fler barn - det var känslan jag hade, och den var stark. Tanken på att det faktiskt ligger en bebis i min mage som snart kommer ut fyllde mig inte med glädje utan med ångest. Jag längtar så efter att inte vara gravid längre (att få må bra igen), men jag har liksom inte tagit till mig att det innebär att det blir ett barn till. Undrar hur jag ska lyckas med det på den korta tiden som är kvar?

Makens planering

Kunde inte låta bli att fnissa lite när jag läste i makens almanacka häromdagen: På BF-dagen har han nämligen skrivit "ev. BB" (bara på den dagen också, ingen annan). Lite gulligt och samtidigt roligt tycker jag.

Jag kanske ska tillägga att han inte menar att han bara eventuellt kommer vara med på BB, för det är en självklarhet att ha ska, utan han menar att det är beräknad BF, fast han skriver det på sitt eget lilla sätt. ;)

Ja tack, jätte järna...

Lämnade meddelande hos vanliga BM igår för att bestämma tider för järndropp, och hon ringde upp redan idag! Fick tid för tre doser, en den här veckan och två nästa, sen bokar vi resten när jag är där.

På spec-MVC fick jag ju järnet i dropp form (lite utspätt, bl a utifall att det skulle läcka ut i vävnaden, eftersom det svider som bara den, och ju mer koncentrerat, desto mer svid), men på vanliga MVC har de inga dropställningar mm, så BM ska spruta in det istället (koncentrerat). Känns så där kan jag väl säga, speciellt som jag har varit med om att bli felstucken ganska många gånger och kombon perforerad ven / Venofer känns så där kul... Nå ja, hon får en chans (hon kanske är jätte duktig på att sticka, vad vet jag egentligen?) och skulle hon misslyckas tänker jag kräva dropp nästa gång!