Det jobbiga samtalet är ringt, och det blev precis så olustigt och jobbigt som jag hade trott. (Och då gjorde jag det ändå lätt för mig genom att ringa till mannen - som inte tar det lika hårt som frun...) Jag försökte på en och samma gång urskulda mig, säga att det inte var planerat och förklara hur dåligt jag mår - ni kan ju tänka er hur bra det blev? Jag fick i allafall ur mig att jag till 100% förstår om de inte kan/orkar vara glada för våran skull, och att jag inte alls tar illa upp över det. Samtalet blev ganska haltande, men vi bytte ganska snart samtalsämne och pratade om "ofarliga" saker istället.
Nu går jag och mår dåligt över att jag var tvungen att göra dom ledsna, även fast jag vet att det är fel att tänka så, att jag inte tagit något barn från dom (alltså, det hade ju inte blivit gravida om jag nu inte blivit det), men ändå... jag önskar att jag inte behövt såra dom så. Det känns, för jag vet hur det känns för dom. Det var inte så länge sen jag avskydde alla besked om gravidititer, alla magar i vädret, alla lyckliga människor som bara ynglade av sig hur som helst. Och nu sitter jag här, i andra lägret så att säga, och mår inte bra.
Återstår "bara" att berätta för il Professore, det blir nog också spännande...
söndag 16 december 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du Ponder, du har gjort vad du kan tycker jag... De är säkert tacksamma för att de fick höra det från dej och inte på omvägar... Deras sorg blir inte mindre även om du har dåligt samvete för att "du kan men inte de". Du förstår nog hur jag menar?! Du har nog som det är med dina tankar å mående... Starkt av dej att ringa tycker jag!
Tack vännen för kloka och värmande ord. :)
Skicka en kommentar