Jag finns inte, om jag inte gör väsen av mig.
Jag syns inte, fast än jag står mitt framför honom.
Jag behöver inget, om jag inte uttryckligen ber om det.
Jag mår bra, om jag inte konstant beklagar mig.
Idag känner jag mig ensam - ensam om graviditeten, ensam om att planera för framtiden, ensam om alla känslor.
Blev så glad när maken bad mig ringa min mamma och höra om hon kunde passa barnen en lördag eller söndag - trodde att han som jag kände att vi kunde behöva lite tid tillsammans, bara han och jag, men det visade sig att han skulle iväg med en kompis. Jag missunnar honom inte egentid, inte alls, och speciellt inte nu när han har häcken full med barnen, men jag hade hoppats... Hoppats att han för en gångs skull kände som jag, tänkte på mig och ville ha lite tid med mig. Känner mig bara så ledsen och ensam, och så fort jag försöker prata med honom blir vi bara osams. Fan vad jag inte vill vara gravid, och om jag måste vara gravid vill jag höra, i allafall någon gång ibland, att jag är fin, att jag är stark som orkar, att jag är duktig som försöker (göra saker med barnen, städa, laga mat eller vad som). Men inget, inte ett ord, knappt ens en blick på mig och den stora magen. Kunde lika gärna vara osynlig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vad ledsen jag blev när jag läste hur du känner dig.
Du är inte ensam, du har oss, barnen m.m. men jag förstår att du vill höra/göra saker från din man också.Va taskigt av honom.
Jag hoppas du mår lite bättre i morgon och att han bättrar sig.
Kram i från mig!
Så tråkigt det låter....Hoppas han snart ändrar på sig...
Låter som att ni skulle behöva prata ordentligt med varandra...så båda får berätta hur ni känner....inte så lätt kanske..
Kram
Du ÄR duktig som orkar tycker jag! Trist att maken inte uppskattar dig. Låter som ni har jobbiga situationer båda två nu och att ni har svårt att mötas.
Att känna sig ensam fast man är två är en väldigt jobbig och frustrerande känsla. Kan inte du fråga din mamma om hon kan vara barnvakt nån dag, ni kanske bara kan vara hemma och ta det lugnt, prata och umgås!
*kramar om*
Å! Jag kan känna igen mig till flera delar. Ingen uppmärksamhet alls. Ingen som klappar på magen eller vill känna på några sparkar. Jävla skitkillar! :(
Kom ihåg: DU ÄR STARK, FIN OCH BÄR PÅ LIVETS STÖRSTA GÅVA!
Vilken rutten situation! Jag tror också att ni behöver prata ordentligt...men det är ju inte alltid fungerar. Dessvärre. Hoppas att det vänder snart.
Även om du känner dig osynlig - så är du inte det! Inte mycket till tröst kanske...
Skicka en kommentar