I morse när jag vaknade, efter den jävliga gårdagen, kände jag bara att "nu får det vara nog, nu orkar jag inte mer, så här kan jag inte ha det". Ringde till maken och sa att han måste komma hem NU. Maken kom och jag bröt ihop och grät. Massor. Maken kramade och tröstade, var nära, något som inte hänt på allt för länge, något som jag behövt och saknat. Mellan snyftningarna lyckades jag få fram hur jag mått och att jag inte orkade ha det så. Att jag inte ville gå här som ett osynligt gravidspöke och att det inte krävdes mycket för att ändra på det. När alla tårar och ord kommit ut kändes det mycket bättre, som vanligt, som det ska vara. Nu tror jag på att vi kommer fixa det här, trots att vi har 10+ veckor kvar av helvetet.
Tack Sanna och Nina för era värmande ord under gårdagens inlägg - det betyder jätte mycket för mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Men vännen! *kramar om*
Oftast är det allra bäst att säga precis hur det känns och vad som känns galet.
Och det är så lätt att hamna i fel spår och bara fortsätta där... Du ska se att det här var det som behövdes för att ändra på tillvaron *hoppas*
Du vet var jag finns om du behöver, okej?
Skönt att du pratade med maken och att det kändes bra. Det är oftast så skönt att bara få sätta ord på vad man känner, det är nästan som det lättar lite av bara det.
Hoppas att situationen känns lite bättre och att ni orkar kämpa på ett tag till. Det är ju faktiskt inte så långt kvar även om det säkert känns som en evighet för dig/er.
Kram
Va skönt att det löste sig och att du fick prata men mannen.
Tänk att man ska gå och må dåligt tills det brister innan man pratar ut.
Jag hoppas att du kommer till stor träffen så man får träffa dig.
Bra Ponder!!! Bra att du tog tjuren vid hornen och berättade hur du mår. Killar är ju som du vet lite tröga och man måste vara väldigt tydlig för att de ska förstå.
Kör nu denna linje i fortsättninge och visa vart skåpet ska stå. Du är gravid för bövelen och mår inte bra. Gubben din borde behandla dig som en prinsessa och passa upp dygnet runt. Eller i alla fall lyssna på dig. :)
Jag tycker du ska bestämma att gubben ska vara hemma. Det kommer att komma många helger i framtiden som han kan sticka iväg på egen tid. Just nu ska han pyssla om sin gumma och se till att tiden framn till nedkomst blir så bra den möjligtvis kan bli.
Puss på dig!
Lilla vännen! Va bra att du sa till och att mannen tog det på allvar! Lite förståelse och närhet kan verkligen göra susen! KRAM!
Skicka en kommentar