Nu vill jag ha choklad...

... men det är väl bara att glömma för tarmens skull.

Uppdaterng 20:35

Det blev två kokosbollar och lite popcorn istället, inte det bästa men väldigt väldigt gott...

Matdagbok 070930

Okej, för att komma tillrätta med vad jag mår bäst av att äta, på så många sätt som möjligt, så får jag väl börja föra matdagbok här i blogen. Inte den roligaste läsningen kanske, men eftersom det inte är någon som läser här så struntar jag i det! ;) Here we go:

Frukost (10:30): rostad kneip med keiju 80% och ICAs tunnaskivor kalkon, havregrynsgröt (0.75 dl), lingonsylt, 0.5 dl Valio laktosfrimjölk

Lunch (13:30): Tunnbrödsrulle med två blad isbergsallad, fyra msk pulvermos, en wienerkorv kalkon från Ingelsta, Felix lätt hamburgerdressing, ketchup

Mellanmål (15:30): Mannagrynsgröt på 1,5 dl mjölk och 1,5 msk mannagryn, socker och kanel

Middag (17:00): 9-pack Chicken Nuggets från McD (inte bra, jag vet, men det var vad jag var sugen på...), en halv Honey curry dipsås, en fjärdedels McFeast dressing dipsås

Mellanmål (20:00): En chokladdoppad skumboll, en kokosboll, tre nävar micropop (inte bra, men oh så gott)

Mellanmål (22:00): Två majskolvar med keiju, salt och peppar

Mediciner: 5 mg prednisolon i morse, 5 extra mg nu ikväll kl 19. 2 Pentasa strax innan sänggång

Men va faaaaan

Är det inte det ena så är det det andra... Idag har jag hållit mig från att kräkas, men istället krånglar tarmen som fasen nu på kvällskvisten med diarré och kramper. Jahapp, det blir till att öka på kortisondosen då. Hur fasen ska den här ekvationen gå ihop? Att äta sånt jag inte kräks av, som tarmen gillar och samtidigt hålla nere kortisonet = lösning saknas.

Berättat

Nu vet hela min familj och våra bästa grannar hur det ligger till (de började undra lite eftersom jag inte setts eller hörts till på tre veckor...). Hur mina syskon reagerade vet jag inte, för maken berättade på födelsedagskalaset igår och ingen har hört av sig sen dess. :( Grannmannen hälsade och beklagade och gratulerade (han är ganska korrekt av sig, på ett roligt sätt) och grannfrun var lika bubblande glad som vanligt och sa "att det är lustigt vad livet ställer till med ibland". Och det har hon ju rätt i.

Ensam hemma

De andra har åkt på födelsedagskalas, och jag är mol alena, tom hunden fick följa med. Synd bara att jag mår för dåligt för att kunna njuta av ensamheten...

Aldrig mer...

... sa jag efter förra graviditeten, ändå sitter jag här med ett frö i magen och mår om möjligt ännu sämre än då. Tänk så det kan bli.

Misstrodd

Ibland känns det som att han inte tror på mig när jag säger att jag mår dåligt, att han inte tror på när jag säger att "jag kan inte göra det, för då kommer jag att kräkas". Trots att han ser det med egna ögon - inte ens då kan han backa och säga "oj förlåt, du mår verkligen dåligt". Känns otroligt tungt att bli ifrågasatt (om än av blickar och det som inte sägs liksom), och hade jag inte mått så dåligt hade jag säkert bli arg.

Öka Postafen

Med tanke på att jag de senaste dagarna kräkts som en klocka mellan 16 och 17 så har jag funderat lite. Jag tror att det är så att Postafenet slutar värka då - ungefär 10 timmar har då gått - så idag ska jag försöka med att ta en tablett till. Har räknat ut att det borde räcka med att ta en vid 15, men för att vara på den säkra sidan kanske jag ska ta redan vid 14? Vore ju himla käckt att få slippa kräkas EN dag i allafall (idag var det 10 dagar sen sist...).

Uppdatering 16:06
Det hjälpte inte med en extra Postafen, jag kräktes i allafall (och inte lite heller, allt som fanns i magen och sen lite till :-/). Det är väl bara att gilla läget antar jag.

Det gick inte... :(

Var tvungen att gå in med kortison i natt - magen rasade helt igen. Känns inte så himla bra, men det klassas trots allt som en säker medicin under graviditeten, och förra gången gick det ju bra. Men ändå, oron finns där och gnager - tänk OM något händer, tänk OM mitt skov redan orsakat skada?

Börjar med 5 mg om dagen och hoppas att det räcker för att hålla tamen lugn resten av tiden. Om inte annat vore det bra för mitt skelett om jag kunde hålla dosen ner...

Urin

Jag har börjat kissa mycket mer de senaste dagarna - från att ha klarat mig på två gånger om dagen är jag nu uppe i fyra eller fem. Skitjobbigt varje gång eftersom lukten av mitt eget urin får mig att hulka/kräkas. Hoppas bara att jag får i mig tillräckligt med vätska för allt detta urinerande? (Dricka är fortfarande svårt, inget smakar gott... Det som funkar bäst just nu är ramlösa)

Jobbigt

Det är jobbigt att må dåligt hela tiden, jobbigt att kräkas varje dag, jobbigt att försöka låta bli att kräkas hela dagarna (det mesta av min energi går åt till det). För jag kräks av allt: av lukter, av smaker, av att böja mig ner, av att duscha, av att gå på toaletten, av att krama mina barn, av att öppna kylskåpet osv osv osv

Ny rutiner

Nu mera kräks jag varje eftermiddag, någon gång mellan 16 och 17 brukar det oftast vara dags att kasta sig till toaletten. Det föregås av en päckelsmak i munnen, ökad saliv produktion (som också smakar piss) och sen kommer det alltså. Fram till idag har jag trott det berott på att jag slarvar med att äta på eftermiddagarna, men idag har jag verkligen ätit lite och ofta hela dagen - ÄNDÅ kräks jag. Himla rättvist det här...

Godiskräks...

... har den fördelen att det faktiskt smakar rätt OK även på vägen upp. Tänk vad man får lära sig som gravid.

Dagens vikt

Ställde mig på vågen, och nu håller jag mig över 56 kilo i allafall, närmare bestämt 56,3. Jag har alltså gått ner 2 kilo hittills, och hoppas att det inte blir mer. Önskar att jag kunde hitta något som funkar att dricka, för det är nästan det värsta att allt jag dricker i större mängder kommer upp direkt. Nu kör jag avslagen cola eller nyponsoppa per tesked, men hur kul är det? Dessutom växer svamparna så himla bra av allt detta socker...

Röt åt lillkillen...

... för att han höll på att dra ner min mat på golvet, och oj vad ledsen han blev. Hela han skakade och grät, dreglet rann i kapp med tårarna och han liksom bara sjönk ihop på golvet. Okej en mamma som inte är närvarande, men när samma mamma plötsligt ryter åt en, då blir det för mycket... Fy vad jag skämdes, kastade mig ner på golvet och kramade och pussade honom. Han kröp upp i mitt knä och tryckte sig mot mig snyftandes - tur att ettåringar inte är så långsinta i allafall. Där satt vi och kramades till han pruttade, en riktig elak en, vilket gjorde att jag var tvungen att släppa honom för att springa och kräkas. Det är verkligen kul det här, nästan varje dag.

Läkarkontakt

Nu har jag pratat med läkare, fått lite ny medicin (inte mot illamåendet dock) och, det bästa av allt, sjukskrivning i en hel månad. Hoppas hoppas att jag mår lite bättre då, så att jag åtminstonne kan jobba lite grann och framför allt ta hand om mina barn.

Vad gnäller HON för?

Jag berättade för min mamma om tjyven i magen för en och en halv vecka sen, hela bakgrunds historien, hur jag mådde och tänkte, rubbet liksom. Sa åt henne att hon inte fick berätta för någon än, utan att jag skulle göra det när jag kände att jag orkade. Så ringde hon igår, för att kolla hur jag mådde och så. Jag var inte så pratsam eftersom jag mådde ganska ordentligt illa (då vill jag helst bara vara tyst och ha munnen stängd), och ändå säger hon "jag tycker du låter piggare nu, har du börjat vänja dig lite?". Säkert inget illa ment, men det irriterar mig oändligt att hon alltid ska försöka få mig att må bättre än vad jag gör. Kan jag inte bara få vara ifred och må dåligt? Det är inte så att jag gnäller och klagar, men man kan väl inte påstå att jag sprudlar av glädje precis...

I allafall, efter att hon "gjort mig piggare" så säger hon att hon tycker att jag ska berätta för mina syskon snart för det "är så jobbigt för henne". Men hallå! Jobbigt för HENNE?? Vad tror hon det är för MIG då, och varför tror hon att jag inte (orkat) berätta än? Eftersom jag mådde så himla illa orkade jag inte argumentera, inte ens kommentera, utan jag sa bara att jag ska fundera på det. Det är ju liksom inte så att jag ber henne ljuga, utan problemet ligger i att hon är världens sämsta på att bevara hemligheter och hon håller på att gå sönder för att hon inte får berätta.

Double trouble

Gud vad kul det är att sitta på toaletten med diarré och kräkas samtidigt. Verkligen en höjdpunkt att minnas i den här graviditeten.

Om inte magen blir bättre måste jag börja äta kortison igen, vilket inte är speciellt bra för mig med tanke på att mitt skelett redan är 15 år äldre än resten av mig. Håll tummarna att jag slipper (om det nu är någon som läser det här? Annars får jag väl hålla tummarna för mig själv...)

Lite orolig

Har haft så himla ont över levern de senaste dagarna, och det känns ärligt talat inte så kul. Har haft dåliga levervärden förut, och skulle dom braka iväg åt fel håll nu, så finns inget annat val än att avsluta graviditeten. Klart att det vore skönt på ett sätt, skönt att slippa må dåligt, skönt att slippa gå igenom 9 månaders helvete, skönt att slippa ta beslutet själv. Men samtidigt oändligt sorgligt att det inte blir någon bebis.

I morgon ska jag i allafall få prata med en läkare, och förhoppningsvis få komma in och ta lite prover. Kanske kan jag få hjälp med illamåendet också, fast det vågar jag inte hoppas på...

Jävligt less på att må dåligt

Att kräkas 1-6 gånger om dagen har jag faktiskt vant mig vid, men att må dåligt, det vänjer jag mig ALDRIG vid - det suger fett! Jag avskyr att inte kunna krama mina barn, trösta dom när dom mår dåligt, ge dom mat när dom är hungriga, klä på dom osv. Jag avskyr att inte kunna krama min man, inte kunna sova bredvid honom, inte kunna vara med honom överhuvudtaget (han har ju fullt upp med familjen och hemmet). Och tänk, det är bara 32 veckor kvar... :-/

Lite siffror

Dagens datum är 2007-09-23
Du har gått 51 fulla dagar (av 280).

Du är i första trimestern (av tre)
Du är i 2:e månaden (av 9 - kalendermånader)
Du är i 2:e gravmånaden (av 10 - lunarmånader)
Du är i 8:e veckan (av 40)
Du är i v7+2 (av 40+0)

Kan inte tiden gå lite fortare tack? Typ v 10 vore sweet, eller kanske till och med v 12??

Skitdag igår

Okej att jag bara kräktes tre gånger, men jag mådde piss mest hela dagen. Det enda som faktiskt stannade i magen var våfflorna jag åt till lunch, och en skinkmacka (mellanmål), resten kom i retur... :-/ Men som sagt, det gör inte så mycket att kräkas, så länge jag inte behöver må så där risigt hela dagen. Provade att ta en Folacin på morgonen tillsammans med Postafenet, kanske var det den som stökade till det? Idag har jag hoppat över den, får se om det blir någon skillnad...

Bra att kräkas?

Höll mig hela dagen fram till eftermiddagen innan jag gick och kräktes, och nu mår jag faktiskt ganska bra för att vara jag. Minns att min första barnmorska sa just det till mig, att det ibland kan vara bättre att kräkas för att man mår bättre efteråt. Jag ville inte tro henne då, men kanske låg det något i det?

Sammanträffande eller inte, vem vet? Jag är bara glad över att slippa må skit för en gångs skull!

En vecka

Så länge tyckte maken det var OK att vara ensam ansvarig, sen började han krokna... Nu verkar han vara inställd på att avsluta graviditeten, åtminstonne så fort jag börjar vekna. (Vilket han tror kommer hända, men jag vet inte kommer göra det...). Jag försöker få honom att se det som att han är hemma och är pappaledig på heltid (vilket han aldrig varit), men han verkar inte riktigt med på det...

Tillbaka igen?

Maken frågade just om jag hade kollat upp hur länge jag mådde dåligt förra gången, och jag svarade lite svävande att jag mådde dåligt fram till jul ungefär, för jag vet ju varför han frågar. Han börjar tycka det är jobbigt nu och han letar efter en väg ut. Han har börjat fundera på abort igen, nu när jag definitivt stängt den dörren. Visst, det är fortfarande tidigt, men för varje dag som går så vänjer jag mig mer och mer vid att det finns ett liv där inne och vid att det ska bli en bebis så småningom. Hur får jag honom att förstå det, när han sliter som en hund? Måste nog svälja kräkset och börja hjälpa till mer eller nått.

Manligt

Maken möblerar om i vardagsrummet (boar han redan?) och klagar över att det går för långsamt frammåt. Jag försöker förklara att det inte är någon brådska, att jag kanske mår bättre om några veckor och kan hjälpa till, men att jag nu spyr bara jag böjer mig frammåt. Han suckar lite och fortsätter slita själv...

Jippi!

Sitter här med magen full av, trot eller ej, mat!! Vilken härlig känsla det är ändå att kunna äta sig mätt på något som verkligen smakar bra. Hade nästan glömt hur det kändes faktiskt. Dessutom mår jag nästan inte illa alls så här efteråt, något som jag annars är van vid. Så vad var då svaret på matgåtan? Jo SUSHI så klart, och all denna härliga gari (syltad ingefära). Jag åt mängder av de tunna skivorna, nu bränner det skönt på tungan och den sunkiga smaken jag lever med är för tillfället borta. Synd bara att det är så hiskeligt dyrt, men med tanke på att jag just inte gör av med några pengar på annat vis (orkar inte ens internetshoppa, och då är det illa ;) så kanske vi har råd att äta sushi varje dag?

Lukter

Det finns en hel uppsjö av lukter som gör mig illamående, kylskåpet t ex och vitlök är jobbiga, men när man mår illa av sin egen bebis lukt, då är det faktiskt inget roligt längre. Jag vill ju inget hellre än att krama och pussa och vara nära honom, men nu är det alltså med risk för att kräkas. :( Hur ska jag nu visa att jag älskar honom, hur ska han veta att jag finns där? Hoppas han inte glömmer mig... :(

Trial and error

Mandlar - inte bra, får mig att kaskadspy. De små skalen kliar i halsen
Nektariner - funkar ibland, om det är riktigt omogna, annars kommer dom upp igen
Produkter med sötningsmedel - inte bra, får mig att må ännu mer illa (tuggummi funkar dock)

Min älskade man

Jag tror minsann att han har vant sig vid tanken på att det blir fler barn, för han har varit på jobbet och berättat idag. När han återgav samtalet kunde jag höra det där stänket av stolthet, stoltheten över att bli pappa. Älskar!

Shit, vi ska ha barn!!!

Idag slog det mig, det där overkliga att all den här plågan faktiskt med största sannolikhet kommer att resultera i ett barn till. Härligt, overkligt, nervöst, pirrigt, spännande, roligt och lite läskigt på samma gång. Hoppas nu att allt går vägen, för att må så här dåligt i onödan...

Kräksfridag

Igår klarade jag mig hela dagen utan att kräkas - fatta hur skönt det var? Kunde t o m äta lite vettig middag, OK att det bara blev ris, skramlade ägg och lite vita bönor, men ändå det var ju annat än all den flytande kost jag haft på sistonne. Jag vet faktiskt inte hur jag bar mig åt för att slippa kräkas, men jag försökte hålla ett jämt blodsocker hela dagen. Tyvärr resulterade det i att de förhatliga svamparna blommade upp, så den taktiken kan inte fortsätta. Sen är vila ett nyckelord också - helst ligga eller sitta helt stilla, inte gå upp och ner för trappen, inte toffla runt för mycket, utan ta det lugnt, mycket lugnt.

Idag har jag kräkts en gång, mjölk med lingonsylt. Jag undrar var gröten tog vägen??

Kräksrekord

Igår kräktes jag inte mindre än sex gånger, nytt rekord. Jippi liksom...

Morgonrutin

Vaknar av att jag mår illa, går upp, kräks, blir helt däckad i en timme, äter frukost.

Abortprogrammet

Såg just på programmet "Jag ska göra abort" från dokument innifrån-redaktionen, och har insett att det inte är ett alternativ trots allt. Det går bara inte, och det visste jag nog redan innan programmet, men nu är det liksom klarare. Har mammas ord ringande i huvudet "... det är inget bra att sluta (sitt barnafödande) med en abort...", helt sant tror jag. Hade jag vetat att vi skulle skaffa fler barn någon gång längre fram kanske det hade varit lättare? Det är bara att bita ihop och ta konsekvenserna av sina misstag, hur jobbigt det än blir.

Morgonstund har kräks i mun

Oh vad det är härligt att börja dagen med att krama toalettstolen och göra sig av med nattens avträde. På det viset kan man börja dagen helt tom och ren, som en invändig tabula rasa.

Enda fördelen är att jag mår bättre efteråt, faktiskt, men det är ändå inget bra sätt att starta dagen.

Vågat

Ställde mig på vågen i kväll och sen den 3 september har jag gått ner från 58.3 till 56.9 kilo... Märks det att jag mått illa och kräkts en del?? :-/

Pest och kolera

Glömde skriva att det inte är någon hit att vara förkyld med rethosta samtidigt som man har en kräkreflex som är känsligare än en... ja, något jävligt känsligt i allafall. För hosta leder till hulkningar och hulkningar leder till...

Mat

Jag har börjat dela in allt jag äter i kategorier, när jag ligger i sängen och mår illa men är hungrig.

Den första övergripande kategorin är "Vad jag kan tänka mig att äta/dricka", och den varierar lite från dag till dag. Idag var det tillexempel "en omogen nektarin" och "en varmis" (sån där varmmacka man gör i smörgåsjärnet) som hamnade högst på den listan, följt av "havregrynsgröt", "polarkaka" och "kycklingbuljong".

Därnäst delar jag upp den möjliga maten i två kategorier: "Lättspytt" och "Svårspytt", något som är nog så viktigt att ta hänsyn till när man som jag kräks upp ungefär vartannat mål man äter. Det som hamnar i kategorin "Svårspytt" går omedelbart bort - allt för att underlätta i kräktillvaron. Igår kväll t ex hamnade popcorn överst på listan över det jag vill ha, men det gick genast bort, eftersom jag av erfarenhet vet att det är extremt svårspytt. Frukt däremot, och bröd, det hamnar alltid i den andra kategorin - det är ungefär lika lätt attsvälja som att spy upp...

Tänk vad man får lära sig bra saker när man är gravid egentligen.

Ilska

Vaknade i natt och var ARG. ARG på Honom, för att Han gjort mig gravid. Hela jag rasade över hur Han kunde vara så dum att Han inte skyddade sig, hur Han kunde låta det komma i mig osv. Mitt yttre rasade, men i mitt inre visste jag ju att det är lika mycket mitt fel, att det var Jag som räknade fel på en vecka, Jag som sa att det vara OK att komma i mig. Men det var så skönt att vara arg, så skönt att ha någon att skylla på, där i min ensamhet mitt i natten. Sen somnade jag och drömda att jag råkade köra över mitt barn med bilen...

Funderinga

"Hur ska det bli med..." snurrar runt i mitt huvud, och det finns så mycket som det måste bli med om det här ska gå. Visst, det löser sig säkert på ett eller annat sätt, men just nu känns det oändligt mycket och oändligt jobbigt. Jag tänker också de förbjudna tankarna att det kanske blir ett missfall, och att det inte vore bara tråkigt... (Även det en skillnad från förra gången, då var jag så rädd för missfall, rädd för att det skulle ta två år till att bli gravid. Det sistnämnda stämmde, fast det blev en bebis emellan.)

Mår inte så bra

Illamåendet som legat där och pyrt i några dagar har nu blommat ut helt, kanske för att jag vet vad det beror på och därmed släppt lös det? Jag välkomnar det som en gammal släkting som jag egentligen inte tycker om, men inte har något annat val än att ta emot. Hoppas bara släktingen har vett att hålla sig på mattan, och inte ta över här hemma.

Kunde inte låta bli

Beräknad förlossningsdag: 05/09/2008

Dagens datum är 2007-09-03
Du har gått 31 fulla dagar (av 280).

Du är i första trimestern (av tre)
Du är i 1:e månaden (av 9 - kalendermånader)
Du är i 2:e gravmånaden (av 10 - lunarmånader)
Du är i 5:e veckan (av 40)
Du är i v4+3 (av 40+0)

Lättretad

Det känns som att jag har nerverna på utsidan av kroppen just nu; minsta lilla kan irritera mig något enormt, och jag känner hur det riktigt kliar i hela mig. Stubinen är kort så kort, och tonen i min röst är visst inte heller så trevlig. Får anstränga mig för att inte gapa och skrika hela tiden, vilket jag vill (vad skönt det vore, då kanske det kliade mindre?), men då vill nog inte min familj ha mig kvar speciellt länge till.

Inte helt tagen på sängen

Ska jag vara helt ärlig har jag nog vetat, eller i allafall misstänkt att jag är gravid sen den 31 augusti. Då skulle jag haft min mens, som på senaste tiden varit regelbunden som en klocka, men det enda jag fick var mensvärk, och mensvärk utan mens har betytt gravid i 100% av fallen för mig. Dessutom har mitt hår ändrat karaktär, något som också hänt varje gång jag varit gravid.

Att det fanns en chans visste jag redan sen den 22 augusti, då jag insåg att jag räknat fel på en vecka, och att den säkra perioden inte alls var säker. Tänkte att det nog var lugnt ändå, vi är ju inte speciellt fertila. Tji fick jag.

Isn't it Ironic

Den gamla Alanis-hiten snurrar i mitt huvud när jag tänker på att jag nu blivit gravid av misstag, vi som kämpade nästan två år att bli gravida förra gången.

"... and isn't it ironic, don't you think? A little too ironic, and yeah I really do think..."

Shitgotdamnhellfuck

Sitter och stirrar på ett positivt gravtest.* Inte förvånad, men förvirrad och en hel massa besviken. Men samtidigt, samtidigt, kan jag inte låta bli att känna det där pirret av lycka, det där "det bor ett liv i min mage"-pirret. Jag gråter lite, inte bara av lycka utan av allt annat också.

* Och det var ingen tvekan, det var så positivt det kan bli. Pluset kom innan kontroll rutan ens var blöt...