Funderinga

"Hur ska det bli med..." snurrar runt i mitt huvud, och det finns så mycket som det måste bli med om det här ska gå. Visst, det löser sig säkert på ett eller annat sätt, men just nu känns det oändligt mycket och oändligt jobbigt. Jag tänker också de förbjudna tankarna att det kanske blir ett missfall, och att det inte vore bara tråkigt... (Även det en skillnad från förra gången, då var jag så rädd för missfall, rädd för att det skulle ta två år till att bli gravid. Det sistnämnda stämmde, fast det blev en bebis emellan.)