Tillbaka igen?

Maken frågade just om jag hade kollat upp hur länge jag mådde dåligt förra gången, och jag svarade lite svävande att jag mådde dåligt fram till jul ungefär, för jag vet ju varför han frågar. Han börjar tycka det är jobbigt nu och han letar efter en väg ut. Han har börjat fundera på abort igen, nu när jag definitivt stängt den dörren. Visst, det är fortfarande tidigt, men för varje dag som går så vänjer jag mig mer och mer vid att det finns ett liv där inne och vid att det ska bli en bebis så småningom. Hur får jag honom att förstå det, när han sliter som en hund? Måste nog svälja kräkset och börja hjälpa till mer eller nått.