Röt åt lillkillen...

... för att han höll på att dra ner min mat på golvet, och oj vad ledsen han blev. Hela han skakade och grät, dreglet rann i kapp med tårarna och han liksom bara sjönk ihop på golvet. Okej en mamma som inte är närvarande, men när samma mamma plötsligt ryter åt en, då blir det för mycket... Fy vad jag skämdes, kastade mig ner på golvet och kramade och pussade honom. Han kröp upp i mitt knä och tryckte sig mot mig snyftandes - tur att ettåringar inte är så långsinta i allafall. Där satt vi och kramades till han pruttade, en riktig elak en, vilket gjorde att jag var tvungen att släppa honom för att springa och kräkas. Det är verkligen kul det här, nästan varje dag.