ARG!!

Hur kan han bara strunta i att komma hem i tid, när han vet att jag inte klarar av att ta hand om sonen? Hur kan han sitta i bilen och prata i telefon när jag är ensam med en vrålhungrig, gallskrikande liten kille? Hur vågar han ge mig dåligt samvete genom att säga att det handlar om våran framtid? Vad har han för rätt att bli arg, när det är jag som får betala priset (genom att kräkas flera gånger)?

Jag tror inte han förstår, eller vill förstå att jag inte klarar av att ta hand om barnen, även om jag mår bättre nu på så sätt att jag inte bara ligger stilla hela dagarna och väntar på nästa spya. Han har t ex inte ens försökt lösa Norrlandsresan, utan säger bara med sin berömda martyrsuck "jag får väl stanna hemma då, om du inte kan ta hand om sonen". Om? Vad då om? Jag har ju sagt hela jävla tiden att jag med största sannolikhet inte kommer att palla en helg ensam med honom, och att just den där helgen inte är något bra eftersom mamma är borta, bröderna har tentaperiod och systern ska på julfest med nya jobbet. Men bryr han sig om det? Nej, han säger för tionde gången "kan du inte fråga din bror om han kan hjälpa till, eller din mamma". Det är som att prata med en vägg, ibland undrar jag varför jag ens försöker...? Och när jag föreslår att han ska fråga sina egna systrar om inte dom kan hjälpa till att passa sonen när han måste "jobba" blir svaret "Aldrig i livet!" och därmed är diskussionen slut. Att barnens farmor blir ledsen om de inte kommer upp - hon har inte träffat sonen på snart ett år - det verkar han inte bry sig om, utan det är jag som får bära det dåliga samvetet också.

Hur ska jag få honom att förstå? Vad kan jag säga för att han ska ta till sig det jag säger? Nu blir han bara arg eller irriterad så fort jag öppnar munnen, eller så tycker han att jag tjatar (ursäkta, men jag tycker faktiskt att det är viktigt att barnen får mellanmål varje dag, att sonens tänder blir borstade åtminstonne en gång om dagen, att dottern har rätt kläder för rätt väder osv). Jag funderar på att sluta prata helt, det kanske är lika bra, för då slipper jag i allafall bråket...

Nu har vi pratat (läs: bråkat) igen, och det är tydligen så att jag minsann kan ta en spya eller två när det handlar om hans FRAMTID, dvs hans jobb, för det är så jävla viktigt och han är så jävla viktig där... Det skulle inte irritera mig så mycket om han åtminstonne hade vettet att höra av sig när han blir sen/ struntar i att komma hem, men det gör han inte, utan jag får ringa och fråga var han är, och då blir han sur för han tycker jag kontrollerar honom. Jag vet ärligt inte vad jag ska göra för att det ska bli rätt? Kanske börja kräkas mer, så det verkligen SYNS hur dåligt jag mår?

Det kryper i hela kroppen och jag känner bara att jag måste här ifrån, komma ut, iväg, bort. Få vara själv, rensa huvudet, bara tänka på mig och inte ha en massa dåligt samvete hängande över mig hela tiden. Men det finns ingenstans att ta vägen, finns ingen möjlighet att kunna ta sig ens utanför dörren på prommenad för en stunds ensamhet. Lägger mig och gråter en stund till istället.