Att inte orka, igen

Sitter här med dåligt samvete för att jag inte har ork som räcker till båda mina barn. Tyvärr blir det så att den stora, den duktiga, hon som förstår vad man säger till henne för stå tillbaka. Den lilla ork jag har per dag äts upp av den lilla, den intensiva, han som pockar på uppmärksamhet förjämnan. Det känns orättvist, för jag vet ju att hon behöver sin mamma lika mycket som han, om än på olika sätt, men det finns inte tillräckligt av mig att ge av just nu.

Önskar så att jag orkade ta med henne på något roligt, något som bara hon och jag kunde njuta av, men det finns inte på kartan just nu (och lär väl inte göra det på åtminstonne några månader till). Hoppas hon inte ser tillbaka på den här tiden som den tråkigaste hittills i sitt liv. (Idag sa hon att hon längtade efter att bebisen ska komma ut så att jag kunde må bra och vara glad igen och inte bara arg och trött... Behöver jag säga att det gjorde ont i hjärtat?)