Jag har kommit till en insikt: Jag vill inte vara gravid.
Det spelar ingen roll att det är tidsbegränsat, och att det kommer något bra ur det, jag vill ändå inte. Det är inte värt att må så här dåligt för mig, det är inte värt att missa så mycket med mina underbara barn, att inte orka, inte kunna vara en mamma för dom. (Varenda gång jag kommer ner för trappan brister sonen ut i ett glatt "Mamma!" och springer till mig, som att han inte sett mig på en vecka. Varje gång jag går upp igen står han vid grinden där nere och ropar på mig, om och om igen... Behöver jag säga hur det skär i hjärtat på mig?) Den här graviditeten kom alldeles för tätt inpå den förra för att jag ska orka med det, kroppen och själen har inte glömt hur jobbigt det var förra gången, jag har inte hunnit återhämta mig.
Jag har kommit till en insikt: Jag vill inte ha tätt mellan barnen
Jag vill hinna njuta av sonen, det blivande mellanbarnet, innan allt för mycket uppmärksamhet går till det kommande småsyskonet. Jag vill hinna se honom för den underbara lilla individ han börjar bli, innan jag försvinner in i spädbarnsträsket med allt vad det innebär. (Visst, jag behöver ju inte försvinna in i det, men samtidigt är det det jag vill göra med en ny liten bebis, fast inte på sonens bekostnad.).
Jag vill också hinna lyssna på dottern, höra på hennes finurliga funderingar om världen runt omkring henne, hjälpa henne att förstå det som händer. Hon har dessutom en jobbigt period just nu (om det beror på åldern eller att hon får stå tillbaka mycket nu när jag är sjuk, eller en kombination av båda, låter jag vara osagt) med mycket tjafs, olydnad och ilska. Jag vill orka finnas där för henne, orka vara den pedagogiska vuxna som inte exploderar av ilska själv när tjafset går för långt, orka vara den som leder henne framåt och ger henne den uppmärksamhet hon behöver.
Jag har kommit till en insikt: Jag vill inte ha fler barn
Innan jag blev gravid den här gången drömde jag lite i smyg (eftersom maken inte ville ha fler) om en trea om några år - så där lite lagom romantiskt "om kronan på verket" och rosa bebismoln. Och självklart skulle jag inte må dåligt den (dröm)graviditeten, utan jag skulle få uppleva det som normala kvinnor gör: En underbar väntat på ett mirakel.
Nu, när ett tredje barn är mer eller mindre ett faktum, har jag insett att jag egentligen inte vill ha några fler barn, att jag är nöjd med två. Hur gör man då? Om man inte vill ha fler barn, men inte kan tänka sig att göra abort? (Eller så är det bara ett fall av att vilja ha det man inte kan få...?)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Inte lätt att vara glad och lycklig när du mår som du mår och när graviditeten inte heller var planerad. Förstår att det känns jobbigt att inte ha ork och kraft till barnen.
Att sätta ord på sina tankar och känslor tycker jag oftast hjälper, även hur jobbiga de än är, att få uttala dem är så befriande, att få sätta ord på hur man verkligen känner, det blir mer verkligt och greppbart då.
Och visst skall man vara glad åt det man har och det finns alltid de som har det värre, men var och en lever vi i VÅR verklighet.
Tröst och stryrkekramar till dig!
Det är självklart svårt att sätta sig in i dina känslor, samtidigt som jag ändå kan relatera till det du skriver - dock vid min förra graviditet (som avslutades).
Lätt att skriva hurtigt att det blir bättre etc etc - skiter i det.
Låter tungt det där :( Hoppas att tankarna lättar för dej gumman.. Allt är tillåtet att känna, det är inte kul men det är bättre att föra saker till ytan än att dra hela lasset i tysthet å älta å inte "våga" berätta... Så tycker jag, ingen hjälp för dej såklart... Stor kram iallafall!!!
Jag tror verkligen att det kommer bli bra när liten kommer ut.
Jag tror inte att du kommer tänka så mycket på det då. På något vis kommer mellanbarnet få den tid och uppmärksamhet han behöver och funderingarna kommer nå fram ändå.
Jag tror det djupt och innerligt.
Skicka en kommentar