Besviken på maken (också)

Inatt var sonen ledsen, ville inte sova utan bara skrek. Jag tog honom, och hade honom hos mig i sängen mellan 4:30 och 8, då han ömsom klättrade runt och omsom låg och krafsade/sparkade/nöp mig. Inte mycket sova för mig alltså, och sömn har visat sig vara en avgörande faktor för hur dagen ska bli. När sonen bestämde sig för att gå upp vid 8, kom maken och sa "vi ska precis gå till dagis, kan du ta honom?". Blir så ARG för han VET att jag inte kan ta hand om honom på morgnarna för då kräks jag, och börjar jag kräkas tidigt så håller det oftast på hela dagen. När jag sa nej, suckade han lite och så ilsk ut. Jag var för trött för att orka bråka, men det känns verkligen SKITJOBBIGT att han ska betee sig så. Nu hade jag ändå tagit sonen så att han skulle få några timmars ostörd sömn, men det var tydligen inte nog. Det känns lite så, även om jag försöker göra mer än vad jag klarar av, så är det inte nog. Det behövs ingenting för att han ska bli sur eller irriterad, han tänker sig inte för utan öppnar kylen när jag sitter och äter så jag måste springa därifrån för att inte kräkas osv osv osv. Visst, han har fullt upp med barnen och huset, men SÅ svårt kan det väl inte vara att tänka lite på mig ibland?