Besviken på mina syskon

I lördags fick dom veta att vi väntar barn och att jag mår pest, men tror ni att någon av dom hört av sig?? Nej, inte ett ljud, inte ett pip, inte ett ynka sms ens en gång. Man känner sig verkligen uppskattad och älskad sånna här dagar... (Bara för att jag är äldst så ska jag ALLTID vara den som tar hand om alla andra och ser till att dom mår bra, men när jag behöver lite stöd då är det alldeles tyyyyyst.) Min mamma har heller inte hört av sig sen i helgen, så hon har väl också glömt bort mig, eller tycker att det är dax att "rycka upp mig och gå ut och gå en prommenad". (Det är hennes standard kur för allting, skit samma om man kräks i varenda buske, man är ju UTE och då blir man frisk...) Suck, vad jag vältrar mig i självömkan just nu.