Är jag larvig och dum?

Som bekant är jag ju sjukskriven och kan inte ta hand om barnen ens en gång (har liksom fullt upp med mig själv och att kräkas, eller undvika att kräkas...). Maken tvingas nu vara hemma från jobbet och vårda barn på heltid eftersom vi inte har någon dagisplats till sonen än (och kanske inte får någon heller, eftersom jag är sjukskriven - dumma regler!). Maken tvingas nu vara hemma från jobbet och vårda barn på heltid eftersom vi inte har någon dagisplats till sonen än (och kanske inte får någon heller, eftersom jag är sjukskriven - dumma regler!). Det är en del gnäll över det här från maken, han känner att han BORDE jobba och vill veta när han kan tänkas vara tillbaka igen osv. Jag säger att jag inte kan säga när/om det börjar vända, men jag lovar att så fort jag kan, så ska jag ta hand om mina barn igen (så klart). Samtidigt så tycker jag inte att han ska gnälla så mycket - jag har tagit den stora delen av all föräldraledighet hittills, det är väl inte mer än rätt att han är hemma nu?

Hur som helst, ibland måste han in till jobbet för att ta hand om saker som ingen annan kan lösa, och jag försöker så långt jag kan att fixa barnvakt i dom fallen. Barnvakt innebär någon från min familj, eftersom hans familj bor långt härifrån (och dessutom har han just ingen kontakt med dom), någon annan finns inte. Nu till det som gör mig lite gnällig och obstinat: Han har bokat in en massa annat, på helger och vardagkvällar nu, som han vill göra. Inget som är obligatoriskt, utan för nöjes skull liksom. Sen kommer han till mig och säger "kan du fixa barnvakt för jag ska på ölprovning med jobbet?" t ex. Varpå jag svarar att vill han gå ut och roa sig så får han fixa barnvakt själv, dvs fråga någon i min familj, som han känner väl vid det här laget. Är jag dum som tycker att om han ska ut och roa sig (när nu läget är som det är) så får han själv ordna någon som kan ta hand om barnen? Jag känner att jag inte vill utnyttja familjen för mycket, utan spara barnvaktandet till när det verkligen behövs, och att han går ut gör ju inte livet lättare för mig precis. (Även om vi har barnvakt så krävs det ju betydligt mer av mig än om han är hemma.) Känner mig lite missunsam på ett sätt - han är verkligen värd att gå ut, koppla av och ha lite roligt, men jag känner samtidigt att det inte ska ske på min bekostnad, att jag ska behöva "jobba" för det.

Och nu kom han just och sa "kan du prata med din bror om dottern kan vara hos dom den 1 och 2 december? Det är ett seminarium jag vill gå på då bla bla bla bla". När jag frågar vad han har tänkt göra med sonen säger han att han hoppades på att jag mådde så bra att jag kunde ta hand om honom då... SUCK, säger jag bara!