Han orkar inte mer

Han går på knäna, han orkar inte mer, han är förkyld och har kroppen full med antibiotika. Han går inte och lägger sig på kvällarna, utan sitter uppe till efter midnatt. Sonen vaknar på natten, och ibland vill gå upp tidigt. Då blir han ännu tröttare.

Idag blev han arg på mig när jag sa att jag inte kunde ta hand om sonen medan han tog med dottern på gympa (något som HAN anmält henne till EFTER att vi fått reda på graviditeten), och när jag frågade honom om han trodde att jag hittade på, att jag inte alls mår så här dåligt, svarade han bara "hur ska jag orka då? Jag är också sjuk, men det spelar ingen roll...". Jag svarade ingenting, kunde inte, för jag höll på att kräkas, men hade jag kunnat svara hade jag sagt "Nej, jag är ledsen, det spelar tyvärr ingen roll, för du mår bara en bråkdel så dåligt som jag gör. Du KAN ta hand om dig själv, och du kan ta hand om barnen. Om du dessutom ser till att gå och lägga dig i tid, försöka äta lite bättre och BE OM HJÄLP, så skulle det bli lättare." Problemet är det att han är så himla envis, ska klara allt själv, men sen när han inte orkar så tar han ut det på mig, och jag KAN ju inte göra något, hur gärna jag än skulle velat. Det är inte fel att be om hjälp, och om nu dottern nödvändigtvis ska gå på gympa just den här terminen (lite får han faktiskt skylla sig själv som anmälde henne NU...), så finns det faktiskt minst två grannbarn som går där. Deras föräldrar hade han kunnat be om hjälp, så skulle han slippa stressa iväg dit, med sonen som inte är den som vill sitta stilla i 45 minuter. Men varför göra det lätt för sig?

Klart jag förstår att han känner sig sliten, men om det finns sätt att underlätta på varför inte använda sig av dom?