Att berätta

Vi har, som vanligt, inte berättat för vår omgivning än att vi är med barn. (Närmaste familjen vet så klart, och ett par till nära vänner men det är allt.) Anledningen är att det är så jädra svårt att berätta och möta reaktionerna när man mår så dåligt som jag gör; jag orkar helt enkelt inte, oavsett om de är postitiva eller negativa. Förr eller senare måste vi ju berätta, om inte annat blir det ganska uppenbart när magen börjar växa, men helst vill vi vänta till jag mår lite bättre och kan glädja mig lite i allafall (och parera ev. negativa kommentarer).

Just nu går jag och grämer mig över hur vi ska kunna berätta det för våra kära vänner S och E; de som längtar efter barn mer än någon annan jag känner, som kämpat i så många år nu med misslyckade insemineringar och IVF:er. Jag har pratat mycket med E (kvinna) om det här med barnlöshet under tiden som vi försökte få till sonen, och jag vet hur mycket varje vänta-barn-besked svider, hur ont det gör. Hur arg och avundsjuk man är, trots att man inget hellre vill än att vara glad för de blivande föräldrarnas skull. (Den här känslan satt ju kvar hos mig långt efter att jag blivit gravid med sonen och även efter han fötts - hur stark ska den inte vara hos dom?) Åh, jag vill inte vara den som sårar dom, som gör att dom får ont och lider ännu mer, men jag har inget val. Jag måste berätta, och jag måste berätta för dom först - att få reda på det på omvägar gör bara ännu ondare - men jag gruvar mig och drar mig för det. Ska samla mod och styrka och en bra dag ska jag ringa dom och säga som det är. Vilken dag som helst nu...