Idag började maken och jag bråka om en strunt sak (han "städar", vilket innebär att han samlar ihop alla mina saker i en stor hög så jag inte hittar något), vilket eskalerade till ett praktgräl. Han uttryckte sig på ett sånt sätt att det lät som att han inte trodde på att jag mådde (så) dåligt (som jag ger sken av) - att jag simulerar alltså. Då rann det över för mig, jag blev så jävla arg när den som ska stå vid min sida i vått och torrt och försvara mig inte ens tror på att jag mår dåligt. Jag kastade min tofflor ner för trappan (dunsar bra, kändes skönt) och skrek att om han inte tänkte vara på min sida kan han lika gärna fara åt helvete. Han insåg rätt snabbt att han hade uttryckt sig dåligt och bad om ursäkt, medan jag satt med tårarna sprutandes ur ögonen (av ilska). Sen var jag tvungen att springa och kräkas efter som gråthulkningarna ledde till kräkhulkningar som ledde till...
Nu känner jag mig mest ledsen, ledsen för att han inte förstår att den lilla energi jag har över, den lilla tid när jag inte mår pest, lägger jag på mina barn för att dom inte ska glömma helt att de har en mamma. Är det så konstigt att jag skiter i om det är stökigt här hemma, att rentvätten hopar sig i soffan, att dammråttorna tagit över trappan?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Nämen fy vad jobbigt *kramar om*
Han är säkert både orolig och ledsen för att du mår som du gör och så blir det bara fel...eller?
Nä, men så fel det kan bli. Håller med sl att han försöker säkert bara vara snäll. Sen är han säkert orolig också. Men, jag förstår att det var jobbigt för dig och tog en massa kraft och ork som du så vl behöver till annat.
KRAM!
Kram! (vet inte vad jag mer ska skriva så det inte blir superklychigt - är lite anti-klyshig idag)
Jädrans gubbe! :)
Nu får han minsann smöra rejält en lång tid för att kompensera denna fadäs.
Skicka en kommentar